Budskap och egna tankar om boken

Författarens budskap är att det som hände under andra världskriget inte ska hända igen. Det är viktigt att det som hände i Auschwitz inte glöms bort. Om alla kommer ihåg hur hemskt det var och hur bland annat judarna blev behandlade tror jag inte att risken är den samma att det händer igen. Jag tror att hon skrev boken för att man ska fortsätta komma ihåg det och för att man ska minnas alla som blev utsatta för det. De som överlevde Auschwitz och fortfarande lever är gamla nu så det är viktigt att de berättar för andra hur det var så att det går vidare i generationer. Det är bra att det blir nerskrivet i form av både faktatexter och skönlitterära berättelser.

I kapitel 16 på sida 222 säger kommendantens son en sak som jag tycker beskriver budskapet väldigt bra. När Ryssland kommer dit och går till attack så ska Hanna gå tillbaka till lägret från kommendantens hus. När hon går därifrån säger kommendantens son Karl: "Gå runt i lägret. Gå bort till de byggnader som är bombade, de som ligger i skogen intill. Se dig omkring i duschbaracken på andra sidan om järnvägsspåret. Lyssna på vad de som är kvar har att berätta! Ta reda på vad det är vi har gjort!" Karl är emot sin pappas åsikter och vill därför att Hanna ska ta reda på vad de gjort. Jag tycker att det beskriver budskapet bra eftersom jag tolkade budskapet som att hon ville att berättelsen om Auschwitz skulle leva vidare trots att de som upplevt det dör. Karl ville att Hanna skulle samla på sig så mycket information som möjligt från lägret och Förintelsen för att hon skulle kunna berätta det vidare för hennes vänner, barn och barnbarn för att även de ska få en bra uppfattning om vad som faktiskt hände. 

Jag tror att om man skriver en bok kanske man ofta utgår lite från sig själv när man bestämmer huvudpersonen. I den här boken tycker jag att det verkar som att huvudpersonen och författaren tänker ungefär likadant. När man läst boken förstår man huvudpersonens tankar om kriget. Hanna är väldigt emot det och tycker det är orättvist att de behandlar judarna som de gör. När man läser författarens egna ord så tycker jag att jag hittar Hannas åsikter i henne. Om Suzy Zail skulle hålla med om nazisternas ideologi tror jag att det skulle vara svårt att skriva en bok som handlar om världskriget ur judarnas perspektiv.

Under kriget var det många i Tyskland som inte höll med Hitler. Det hade nog inte gått att förhindra kriget helt men om fler av alla anti-nazister agerat och ingripit så hade inte Hitler fått lika stort stöd som han fick. Ett exempel på det finns i texten när Hanna och de andra tjejerna gick till kommendantens hus för provspelning. När de var påväg dit och vakterna gick med pistoler riktade mot dem så såg Hanna ett hus där det stod en man och odlade potatis. Han reagerade inte ens, han kollade bara på dem och sen fortsatte han sitt arbete. Jag tror att det fanns de som inte höll med Hitler men som inte riktigt vågade agera för att de var rädda att bli dödade.

Nu när jag har läst ut hela boken så tycker jag att den var väldigt bra. När jag hade börjat läsa var det under vissa ställen i boken svårt att sluta eftersom man ville veta vad som skulle hända och jag blev gripen av boken. Jag tycker fler borde läsa den eftersom man får en bättre inblick över det som hände och hur det var att vara fånge i Auschwitz. Även om man vet att Auschwitz-Birkenau var hemskt så sätter man sig ändå in i situationen mer när man läser en bok om när ungdomar i ens egen ålder upplever det än när man läser en faktatext. Såklart förstår man inte hur hemskt det är bara genom att läsa en bok men man får lite bättre förståelse för vad som faktiskt hände. Det är på sätt och vis en verklig berättelse. Just de här personerna har inte upplevt det här så just det här har inte hänt men det är ju ändå ungefär så här fångarna blev behandlade. Det är väldigt skrämmande att det här har hänt på riktigt, och det var dessutom inte så längesen. Jag har sett många bilder därifrån och hört mycket om det eftersom personer jag känner varit i Polen och besökt Auschwitz. Även fast jag visste att det var jättehemskt innan jag läste boken känns det ändå som att den här boken fick mig att förstå att det verkligen var jättehemskt.

Jag tycker att författarens miljöbeskrivning gjorde så att man såg detaljer om vad som hände och hur människorna mådde. Så fort det handlade om ett nytt ställe så berättade hon om hur det såg ut, hon bakade som in det i texten så att det kändes naturligt att läsa det och egentligen inte som en beskrivning av platsen. Jag hade en bild i huvudet om hur det såg ut hela tiden och det tycker jag är bra. När jag har en bild i huvudet känns det som att författaren har skrivit så att man förstår och att hon formulerat sig bra. Hon använde ett lättförståeligt språk. Om en författare skriver med ett komplicerat språk så förstår man inte så mycket och då får man inte heller lika bra bilder i huvudet. Språket hon använde var inte tråkigt eller torftigt, hon skrev ganska känslosamt.

Boken är skriven i jag-form och det är Hanna som är berättaren. Den är skriven i kronologisk ordning, alltså är den berättad i ordning från början till slut. Det är bara en gång i början som de berättade tillbaka till när de och alla andra judars hyreshus blivit inmurade och när de hela tiden hade en vakt utanför muren, alltså när deras frihet i livet försvann och de istället blev konstant övervakade.