Budskap och egna tankar om boken

Författarens budskap är att det som hände under andra världskriget inte ska hända igen. Det är viktigt att det som hände i Auschwitz inte glöms bort. Om alla kommer ihåg hur hemskt det var och hur bland annat judarna blev behandlade tror jag inte att risken är den samma att det händer igen. Jag tror att hon skrev boken för att man ska fortsätta komma ihåg det och för att man ska minnas alla som blev utsatta för det. De som överlevde Auschwitz och fortfarande lever är gamla nu så det är viktigt att de berättar för andra hur det var så att det går vidare i generationer. Det är bra att det blir nerskrivet i form av både faktatexter och skönlitterära berättelser.

I kapitel 16 på sida 222 säger kommendantens son en sak som jag tycker beskriver budskapet väldigt bra. När Ryssland kommer dit och går till attack så ska Hanna gå tillbaka till lägret från kommendantens hus. När hon går därifrån säger kommendantens son Karl: "Gå runt i lägret. Gå bort till de byggnader som är bombade, de som ligger i skogen intill. Se dig omkring i duschbaracken på andra sidan om järnvägsspåret. Lyssna på vad de som är kvar har att berätta! Ta reda på vad det är vi har gjort!" Karl är emot sin pappas åsikter och vill därför att Hanna ska ta reda på vad de gjort. Jag tycker att det beskriver budskapet bra eftersom jag tolkade budskapet som att hon ville att berättelsen om Auschwitz skulle leva vidare trots att de som upplevt det dör. Karl ville att Hanna skulle samla på sig så mycket information som möjligt från lägret och Förintelsen för att hon skulle kunna berätta det vidare för hennes vänner, barn och barnbarn för att även de ska få en bra uppfattning om vad som faktiskt hände. 

Jag tror att om man skriver en bok kanske man ofta utgår lite från sig själv när man bestämmer huvudpersonen. I den här boken tycker jag att det verkar som att huvudpersonen och författaren tänker ungefär likadant. När man läst boken förstår man huvudpersonens tankar om kriget. Hanna är väldigt emot det och tycker det är orättvist att de behandlar judarna som de gör. När man läser författarens egna ord så tycker jag att jag hittar Hannas åsikter i henne. Om Suzy Zail skulle hålla med om nazisternas ideologi tror jag att det skulle vara svårt att skriva en bok som handlar om världskriget ur judarnas perspektiv.

Under kriget var det många i Tyskland som inte höll med Hitler. Det hade nog inte gått att förhindra kriget helt men om fler av alla anti-nazister agerat och ingripit så hade inte Hitler fått lika stort stöd som han fick. Ett exempel på det finns i texten när Hanna och de andra tjejerna gick till kommendantens hus för provspelning. När de var påväg dit och vakterna gick med pistoler riktade mot dem så såg Hanna ett hus där det stod en man och odlade potatis. Han reagerade inte ens, han kollade bara på dem och sen fortsatte han sitt arbete. Jag tror att det fanns de som inte höll med Hitler men som inte riktigt vågade agera för att de var rädda att bli dödade.

Nu när jag har läst ut hela boken så tycker jag att den var väldigt bra. När jag hade börjat läsa var det under vissa ställen i boken svårt att sluta eftersom man ville veta vad som skulle hända och jag blev gripen av boken. Jag tycker fler borde läsa den eftersom man får en bättre inblick över det som hände och hur det var att vara fånge i Auschwitz. Även om man vet att Auschwitz-Birkenau var hemskt så sätter man sig ändå in i situationen mer när man läser en bok om när ungdomar i ens egen ålder upplever det än när man läser en faktatext. Såklart förstår man inte hur hemskt det är bara genom att läsa en bok men man får lite bättre förståelse för vad som faktiskt hände. Det är på sätt och vis en verklig berättelse. Just de här personerna har inte upplevt det här så just det här har inte hänt men det är ju ändå ungefär så här fångarna blev behandlade. Det är väldigt skrämmande att det här har hänt på riktigt, och det var dessutom inte så längesen. Jag har sett många bilder därifrån och hört mycket om det eftersom personer jag känner varit i Polen och besökt Auschwitz. Även fast jag visste att det var jättehemskt innan jag läste boken känns det ändå som att den här boken fick mig att förstå att det verkligen var jättehemskt.

Jag tycker att författarens miljöbeskrivning gjorde så att man såg detaljer om vad som hände och hur människorna mådde. Så fort det handlade om ett nytt ställe så berättade hon om hur det såg ut, hon bakade som in det i texten så att det kändes naturligt att läsa det och egentligen inte som en beskrivning av platsen. Jag hade en bild i huvudet om hur det såg ut hela tiden och det tycker jag är bra. När jag har en bild i huvudet känns det som att författaren har skrivit så att man förstår och att hon formulerat sig bra. Hon använde ett lättförståeligt språk. Om en författare skriver med ett komplicerat språk så förstår man inte så mycket och då får man inte heller lika bra bilder i huvudet. Språket hon använde var inte tråkigt eller torftigt, hon skrev ganska känslosamt.

Boken är skriven i jag-form och det är Hanna som är berättaren. Den är skriven i kronologisk ordning, alltså är den berättad i ordning från början till slut. Det är bara en gång i början som de berättade tillbaka till när de och alla andra judars hyreshus blivit inmurade och när de hela tiden hade en vakt utanför muren, alltså när deras frihet i livet försvann och de istället blev konstant övervakade.

Sammanfattning

Boken utspelar sig under 2:a världskriget, mest i Auschwitz-Birkenau men också i Debrecen i Ungern där familjen bor i början av boken. Författarens miljöbeskrivning var väldigt detaljrik. Ett exempel är när de kom fram till Auschwitz. Hon sa bland annat att det var tegelbyggnader med stora skorstenar på som det vällde ut rök från. Jag har sett mycket bilder från Auschwitz så jag förstod direkt att det var dit de kommit. Hanna såg även en skylt med platsens namn på så då förstod man också.

I boken får man får följa en judisk flicka som heter Hanna Mendel och hennes familj som lever i Debrecen i Ungern. Hanna är en 15-årig tjej med stark personlighet, hon är modig och en duktig flicka både i skolan och hemma. Hon är väldigt duktig på piano och drömmer om att bli en berömd pianist. Hanna förändras lite genom boken. Hon var stark redan i början av boken men då var hon ändå som lillasystern i familjen, hon togs bland annat omhand av mamman och systern. Hennes mamma och syster blev väldigt svaga efter ett tag medan hon lyckades hålla sig någorlunda stark på grund av hennes pianotalang. När de tillslut knappt orkade stå upp längre så tog hon hand om dem och gjorde allt hon kunde för att de skulle få det bra. Hon är väldigt omtänksam och tänker mycket på att andra ska må bra. I slutet av boken kändes det nästan som att Hanna var mamman eller storasystern i familjen eftersom det var hon som försökte hitta mat och det var även hon som var starkast och tog hand om de andra.

I början bor Hanna och hennes familj i ett av flera hyreshus i ett ghetto med andra judiska familjer. En kväll kommer det två poliser och bankar på deras dörr. Familjen får order om att packa en väska med kläder och mat för att vara borta i tre dagar. De får också veta att morgonen efter skulle de och alla andra samlas utanför synagogan. Ingen vet någonting om var de ska eller hur länge de ska vara borta. Den tuffa resan börjar direkt de kommer till synagogan, de blir direkt skickade med buss till ett läger där de bara stannar ett kort tag. Därifrån får de åka tåg i några dygn, på tåget dör många människor eftersom det är trångt och alldeles för lite mat och vatten. Det Hanna och säkert många av de andra tror då är att allt kan vara bättre än tåget. Men när tåget stannade visade det sig ganska snabbt att de hade fel. De vet att de kommit till Auschwitz-Birkenau därför att de såg en skylt där det stod det, men eftersom man inte hade hört talats om lägret på den tiden så visste de inte vad som skulle hända. När de kom dit blev de uppdelade och frånskilda från sin pappa. De andra tre levde tillsammans i en barack och blev svagare och svagare för var dag som gick. De fick jobba varje dag och fick bara en liten brödbit och smutsigt vatten att äta. Hanna är väldigt duktig på att spela piano och får därför spela hemma hos en av SS-medlemmarna varje dag. Jag tror även att det är därifrån hon får livskraft. SS-medlemmen har en son som Hanna fastnar vid direkt. Hon börjar gilla honom mer och mer men vet att det är förbjudet. Eftersom hans pappa hatar judar borde ju han också göra det, tänkte hon. Men hon börjar prata med honom lite när pappan inte ser och hon märker att han är en annan människa än hon först tänkt. Lite av hennes livskraft kommer nog därifrån, eftersom hon får träffa honom varje dag och hon får dessutom lite mat om dagen där. Hon snor med mat därifrån till Erika och Hanna vill verkligen att Erika ska orka och må bra. För att Erika ska orka måste hon få mat och för att Hanna ska få behålla sin syster måste hon fixa mat till henne eftersom man knappt klarar sig på maten man får i lägret. Jag kommer inte ihåg någon gång i boken som jag hört Hanna tänka att hon inte orkar mer eller att det är lika bra att ge upp. Varje gång Erika tänker negativt är det Hanna som försöker peppa henne och få henne att tänka lite mer positivt även fast det är svårt under såna levnadsförhållanden. På det sättet tycker jag författaren visar att hon har livskraft kvar och hon tror att hon kommer överleva det. Det är det här som gör att jag tycker att hon är en stark och modig tjej, hon klarar sig igenom lägret trots allt det jobbiga och trots att hon tar hand om både sin mamma och sin syster samtidigt som hon tar hand om sig själv. Jag tycker också att man märker att de har ett mycket starkt förhållande till varandra i hennes familj och att de verkligen står varandra nära eftersom Hanna nästan tänker mer på hennes syster och att hon ska må bra än att hon själv ska må bra. Ibland tar hon till och med risker för att Erika ska få det bra, till exempel när hon stjäl mat hemma hos SS-medlemmen.

I boken får man följa deras tid i Auschwitz till den dagen då lägret befrias av ryssarna. Jag vet inte exakt hur länge de levde i lägret men det hann ändra årstid från sommar till vinter och när hon kom hem igen till sin hemstad så hade det hunnit bli vår så jag tror att de levde där i lite mer än ett halvår. Det låter inte så länge med tanke på att lägret användes i 4-5 år men om man försöker sätta sig in i deras situation så känns det nog väldigt länge. Att gå och vara hungrig dygnet runt, nästan aldrig få tvätta sig riktigt ren, inte dricka rent vatten och sova på hårda britsar är hemskt, när man lever under de förhållandena så känns nog några månader som en evighet.